Du är mitt blod, Del 2 av 2
”Claes?” viskar hon
”Mmh?” mumlar jag till svar
”Kan du inte följa med mig och ta ett glas vatten?”
Jag reser mig och följer henne ut till köket. Jag förstår inte varför hon inte vill dricka läsk. Kanske för att det var jag som hade med den? För att jag är så fel och äcklig i hennes ögon.
”Claes?” säger hon med en röst som är nära på att brista, hennes ögon glittrar av tårar. ”Du är den bästa vän jag har, jag skulle inte vilja riskera vår vänskap för alla pengar i världen.” Tårarna rinner nu ner för hennes magra kinder och lämnar svarta streck efter sig. ”Du är som en bror för mig och därför känner jag att jag kan berätta allt för dig”
Min hjärna blir alldeles blank. Inte ett ord får jag fram, men hon verkar inte ha pratat klart.
”Det är pappa.”
Då förstår jag vad hon menar och jag kramar om henne.
När jag väl är hemma så kan jag inte släppa det. Jag är så arg så att jag kokar. Att jag inte fattat något tidigare! Den jäveln! Det är han, hennes egen pappa som har gjort så att hon alltid burit långärmade tröjor och långa byxor. För att hon måste dölja allt. Blåmärkena, såren. Jag sparkar på min gamla byrå. Ilskan vägrar att ge sig och en smärta ilar i foten. Förstå vad oälskad hon måste känna sig. Det är därför jag måste säga det. Hon måste få reda på att jag älskar henne. För det gör jag.
Någon plingar på dörren. Det är hon, Ronja. Hennes ögon syns knappt på grund utav alla slag hon fått i ansiktet. Händerna darrar när hon torkar tårarna. Vi sitter på sängen, hon invirad i en filt.
”Det har aldrig varit så här illa. Det blir bara värre och värre” snyftar hon
”Du måste anmäla honom, Ronja, jag bryr…” jag hinner inte säga mer innan hon avbryter mig:
”Nej, det skulle jag aldrig kunna, han är min pappa! Han har tagit hand om mig!”
”Men Ronja, ser du inte vad han gör mot dig?! Det är bara du som kan stoppa honom!”
”Jag kan inte.”
”Du kan visst. Var stark, du måste sätta punkt på detta elände!”
”Jag vet inte, tänk om…”
”Om vaddå? Du har lagen på din sida!”
”Ja, men…”
”Ronja, ta det lugnt, nu sover vi och sen går vi till stationen imorgon.”
”Jag ska bara tvätta av mig.” säger hon och slinker ut ur rummet.
Jag brer ut mig på sängen. När hon kommer tillbaka så ska jag säga det. Berätta allt, att jag älskar henne och alltid stöttar henne. Att jag vill att hon ska bli min. Men gud vad lång tid det tar. Jag knackar på dörren, men ingen svarar. Jag ropar efter ett svar och bankar. Rycker i handtaget. Paniken svämmar över mig och jag sparkar in dörren.
Rött. Rött är allting jag ser. Blod.
Hon ligger i badkaret. Så vit, så vit jämfört med det röda blodet.
Handen hänger utanför. Håret kletigt av blod.
Hon är död.
Jag springer. Ut. Ut i den mörka natten.
Dom jagar mig.
