Du är mitt blod, Del 1
Du är mitt blod
Nattmörkret ligger tungt omkring mig. Det hörs så mycket ljud i mitt huvud. Allt och inget surrar därinne. Det enda verkliga örat uppfattar är mina flåsningar. De jagar mig, inifrån, utifrån, de är överallt. Sulorna till mina skor klapprar mot den blöta asfalten. Måste springa fortare, de får inte komma närmare. Demoner, mörka, kyliga, ångestfulla demoner. Bakom. Här. Där. Överallt. Jagar mig.
Spegelbilden ljuger inte. Den är den enda som inte ljuger, den enda som jag kan lita på. Den i badrummet visar just nu mig. Min längd gör så att man inte kan se allt utav mitt bruna hår i spegeln. De likaså bruna ögonen blänger likgiltigt tillbaka när jag granskar mitt ansikte. De konstaterar att jag är ful. Vilket stämmer, alla säger att jag är snygg men spegeln ljuger inte. Jag vet att jag är ful. Ronja, hon är vacker. Henne ska jag träffa idag. Hon är den bästa jag vet! Min bästa vän. Vän, är vad hon är. Vän, vän, vän. Kompis! Suck... hon är min vän bara.
Vi ska träffas hemma hos Jesper, jag, Ronja, Struten, Frida och Jesper. Redan i måndags bestämde vi oss för att se den nya James Bond-filmen idag. Jag ska ha med mig läsk. Den ligger i en vit plastkasse som jag håller i handen när jag plingar på hos Jesper vid sextiden.
”Tjena Clabbe!” utbrister Jesper när han öppnar dörren ”kom in, vi har satt i filmen, väntar bara på dig!”
I Jespers rum persiennerna neddragna för att sila bort det lilla dagsljuset som finns kvar så här dags. Mörkret gör att man inte riktigt ser hur rummet egentligen ser ut; gråa tapeter, obäddad säng, knölig soffa riktad mot en enorm tv som just för tillfället visar en pausad scen ur vinjetten till James Bond-filmen.
Alla hälsar och erbjuder mig att sätta mig ner. Jag scannar av soffan och sängen där alla sitter huller om buller, jag ser att jag kan klämma in mig bredvid Ronja som sitter vid fotändan av sängen. Hon ler åt mig när jag väl satt mig ner. Det börjar som en explosion långt inne i kärnan och det brer ut sig i hela kroppen. Vad är det? Jag vet inte, jag orkar inte bry mig. Leendet tonas bort från hennes tunna läppar, hennes så vackert och sköra ansikte återgår till ett harmoniskt uttryck när hon tittar på filmen. Ansiktet ramas in av det långa svarta håret och de iskalla blåa ögonen speglar tv:ns ljus.
Helt plötsligt möter hon min blick som inte vet vad den ska göra, den vill ta in all hennes skönhet men räcker inte till. Hon lutar sig mot mig och hennes doft får mig att vilja dansa. Jag vill kyssa henne.
Fortsättning imorgon...
