är du balt, baltazar ?
hejhej
Jag vet inte hur jag är , om jag är glad eller ledsen full eller tom. Jag har så mycket problem men så lite ändå, inget att göra men händerna fulla.
Skolan, asså jag pallar inte den nåt mer, jag ¨måste fixa So:n och matten. sen är det coolt, men jag orkar inte..
Sen det här med fest och alkohol och sånt, jag pallar inte. Asså det är mer oro än kul, mamma och pappa har varit oss på spåren och sofias med. När vi har snott från dom. Sen så när vi väl har druckit så har det slutat med att jag oroar mig över alla eftersom jag är nyktrast. Sen att mina byxor är typ helt mögliga för att jag skulle känna på flatens sjövatten igår är juh också jättekul. Sen igår - jag tror jag aldrig vart så orolig i hela mitt liv. Men det är en annan historia.
Jag orkar inte ljuga heller, för att jag ska kunna dricka så måste jag ljuga för mamma och pappa, det vill jag inte , jag hatar att ljuga, det är det värsta som finns. Särskilt eftersom mamma och pappa verkligen litar på att jag inte ljuger och att dom faktiskt vill hjälpa mig och inte blir arga på mig, så måste jag sitta där och ljuga rakt upp i anstiket på dom. Jag hatar det. Dom säger liksom att jag får göra en massa saker som jag ljuger om att jag inte gör, bara dom vet om var jag är.
Sen är det juh en annan grej som kom jävligt olämpligt. Igen. Nåt som alltid har varit ett problem. En kille. Det var ett tag sen, men varje gång jag ser en bild när han ler så skär det i mitt hjärta. Inte för att jag tyckte om personen speciellt mycket. Men han blev liksom droppen som gjorde så att allt rann över. Och att han är så grumt snygg nu när det hela är i det förfluta är juh också überbra. Förr såg jag det liksom inte. Men nu. Det är verkligen tortyr och kolla på bilder med han på , men jag kan inte låta bli heller. Och jag fattar inte varför riktigt. För jag llät bli att involvera känslor för att jag visste att jag skulle bli sårad.
Samtidigt känns det okej, som jag faktiskt håller på att rida ut ur stormen, att det värsta är bakom mig. Allt tack vare min vänner, som jag älskar så in i helvette , för att citera sanna:P Och att mina föräldrar som äntligen står ´på min sida. Jag fattar inte. Men det är bra iaf. Bara jag inte ger upp så. För jag har egentligen inga problem , om man jämför.
love <3
Jag vet inte hur jag är , om jag är glad eller ledsen full eller tom. Jag har så mycket problem men så lite ändå, inget att göra men händerna fulla.
Skolan, asså jag pallar inte den nåt mer, jag ¨måste fixa So:n och matten. sen är det coolt, men jag orkar inte..
Sen det här med fest och alkohol och sånt, jag pallar inte. Asså det är mer oro än kul, mamma och pappa har varit oss på spåren och sofias med. När vi har snott från dom. Sen så när vi väl har druckit så har det slutat med att jag oroar mig över alla eftersom jag är nyktrast. Sen att mina byxor är typ helt mögliga för att jag skulle känna på flatens sjövatten igår är juh också jättekul. Sen igår - jag tror jag aldrig vart så orolig i hela mitt liv. Men det är en annan historia.
Jag orkar inte ljuga heller, för att jag ska kunna dricka så måste jag ljuga för mamma och pappa, det vill jag inte , jag hatar att ljuga, det är det värsta som finns. Särskilt eftersom mamma och pappa verkligen litar på att jag inte ljuger och att dom faktiskt vill hjälpa mig och inte blir arga på mig, så måste jag sitta där och ljuga rakt upp i anstiket på dom. Jag hatar det. Dom säger liksom att jag får göra en massa saker som jag ljuger om att jag inte gör, bara dom vet om var jag är.
Sen är det juh en annan grej som kom jävligt olämpligt. Igen. Nåt som alltid har varit ett problem. En kille. Det var ett tag sen, men varje gång jag ser en bild när han ler så skär det i mitt hjärta. Inte för att jag tyckte om personen speciellt mycket. Men han blev liksom droppen som gjorde så att allt rann över. Och att han är så grumt snygg nu när det hela är i det förfluta är juh också überbra. Förr såg jag det liksom inte. Men nu. Det är verkligen tortyr och kolla på bilder med han på , men jag kan inte låta bli heller. Och jag fattar inte varför riktigt. För jag llät bli att involvera känslor för att jag visste att jag skulle bli sårad.
Samtidigt känns det okej, som jag faktiskt håller på att rida ut ur stormen, att det värsta är bakom mig. Allt tack vare min vänner, som jag älskar så in i helvette , för att citera sanna:P Och att mina föräldrar som äntligen står ´på min sida. Jag fattar inte. Men det är bra iaf. Bara jag inte ger upp så. För jag har egentligen inga problem , om man jämför.
love <3
Kommentarer
Trackback
