Om du var musik vore jag en sång
Näjmen titta! Hon har bloggat :D
Jag har liksom inte tänk på att blogga tycker jag, men jag hoppas att ni har överseende för mitt dåliga beteende. (A)
Det känns som mitt liv både går framåt och bakåt.
Framåt känns det som om jag faktiskt gör det jag ska göra och tar nya intiativ och försöker mitt bästa mem samtidigt som jag gör dom här framstegen så går det bakåt. Allt tar liksom musten ur mig, jag är fruktansvärt grinig mot personer som jag inte orkar med, jag har inget tålamot och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag äter inte riktig mat utan bara n massa skräp. Min frukost är ett mycket bra ex; förr: gröt, nu: kaffe. Jag ger upp mycket lättare också, jag orkar inte ta tag i mina åsikter helt. Sen äre en person som verkligen förstör saker för mig, ena dagen är den helt normalt snäll andra helt likgiltig och näst intill elak. Jag förstår inte hur man kan tycka så illa om en person som man en gång brydde sig om så mycket. Och att den personen bara kan förändras, vilken falskhet en människa kan ha inom sig på lur. Man brukar juh säga att när man träffar någon ny så ska man vara sig själv. Jag tyckte det var självklart och att det inte fanns något annat alternativ. Men nu har jag lärt mig att det gör det. Ååh ! vad arg jag blir, men jag har liksom ingen ork för att ge utlopp för det. Så jag bara skiter i det, lämnar det bakom mig och tar nya tag om de personerna som jag faktiskt vet är dom själva. Och jag skiter ifall folk tycker att jag är knäpp, knäpp för att jag tycker som jag tycker eller för att jag inte tar tag i det jag tycker, men jag pallar inte. Jag pallar ingenting. Skolan bara förstör allt, gör allt värre. T.o.m den flitigaste jag känner orkar inte och sackar efter lite grann!
men nu ska jag fixa lite italienska glosor -.-
Jag har liksom inte tänk på att blogga tycker jag, men jag hoppas att ni har överseende för mitt dåliga beteende. (A)
Det känns som mitt liv både går framåt och bakåt.
Framåt känns det som om jag faktiskt gör det jag ska göra och tar nya intiativ och försöker mitt bästa mem samtidigt som jag gör dom här framstegen så går det bakåt. Allt tar liksom musten ur mig, jag är fruktansvärt grinig mot personer som jag inte orkar med, jag har inget tålamot och jag blir bara tröttare och tröttare. Jag äter inte riktig mat utan bara n massa skräp. Min frukost är ett mycket bra ex; förr: gröt, nu: kaffe. Jag ger upp mycket lättare också, jag orkar inte ta tag i mina åsikter helt. Sen äre en person som verkligen förstör saker för mig, ena dagen är den helt normalt snäll andra helt likgiltig och näst intill elak. Jag förstår inte hur man kan tycka så illa om en person som man en gång brydde sig om så mycket. Och att den personen bara kan förändras, vilken falskhet en människa kan ha inom sig på lur. Man brukar juh säga att när man träffar någon ny så ska man vara sig själv. Jag tyckte det var självklart och att det inte fanns något annat alternativ. Men nu har jag lärt mig att det gör det. Ååh ! vad arg jag blir, men jag har liksom ingen ork för att ge utlopp för det. Så jag bara skiter i det, lämnar det bakom mig och tar nya tag om de personerna som jag faktiskt vet är dom själva. Och jag skiter ifall folk tycker att jag är knäpp, knäpp för att jag tycker som jag tycker eller för att jag inte tar tag i det jag tycker, men jag pallar inte. Jag pallar ingenting. Skolan bara förstör allt, gör allt värre. T.o.m den flitigaste jag känner orkar inte och sackar efter lite grann!
men nu ska jag fixa lite italienska glosor -.-
Kommentarer
Trackback
